|
Skrivet av Administrator
|
|
2006-01-28 |
 Sjötrafiken
De låglänta delarna av Nysätra reste sig ur havet under vikingatid och tidig medeltid och dåtidens båthamnar fick successivt flytta närmare den nuvarande kusten. Man får en ungefärlig bild av den vikingatida och medeltida kustlinjen om man studerar lO-meterskurvan på den topografiska kartan.
Under medeltiden låg Hertsångers by vid åmynningen till en skyddande och för fisket och sjöfarten värdefull havsvik. Denna vik framträder tydligt på Olaus Magnus Carta Marina från år 1539. Några arkeologiska fynd som kan ge oss bättre kunskap om sjöfartens utbredning före 1600-talet finns inte.
Gumbodabolmen
Att Gumbodaholmen har varit en betydelsefull hamn och marknadsplats under flera århundraden är väl dokumenterat. Sedan Umeå erhållit stadsprivilegier år 1621, omnämns strax efter i olika brev marknadsplatserna Gumbodaholmen under sommarhalvåret och Nybyn under vinterhalvåret.
Troligen innebar tillkomsten av kapellet i Nybyn år 1624 och att övningsplatsen för krigsmän från Västerbotten förlades till Gumboda hed i mitten av 1600-talet, ett starkt uppsving både för gods- och persontrafiken till sjöss.
Under 1700-talet hölls marknad på Gumbodaholmen varje höst, vilket A Hölphers beskriver ingående i sina reseskildringar från år 1797.Till dessa marknader kom köpmän från Umeå med sina fartyg lastade med korta varor, salt, tobak, hampa, lm m m. Dessa varor såldes, och istället lastade fartygen ortens produkter, vilka på den tiden utgjordes av bräder och tjära, skinn, torra gäddor strömming och sik, något humle och vadmal samt ibland korn.
Bland de djur som fanns i Nysätraskogarna och som fick släppa till skinn märktes björn, varg, bäver, lo, utter, mård, hermelin och räv.
1 två till tre veckor kunde handelsmännen stanna kvar vid denna marknad, tills de sålt sina varor och tagit ombord ny last på sina fartyg.
Bondeseglationen
Uppgifterna om den tidiga bondeseglationen längs kusten är mycket knapphändiga. Det förekom en livlig handel mellan de olika hamarna längs Västerbottenskusten under 1700- och 1800-talen. Det såldes bräder, tjära, ved och fisk söderut och dessa varor byttes mot bl a hampa, ii salt, spannmål.
Kustbönderna använde sig av olika båtstorlekar. De största kallades ha kse , som enligt bestämmelserna fick vara högst 18 alnar långa.
Efterhand som reglerna för bondeseglationen liberaliserades ökade böndernas andel i handeln längs kusterna. Denna framgång för bönderna vid försäljningen av egna produkter fick borgarna i städerna att protestera. De segslitna tvisterna mellan borgarna och bönderna pågick ända tills ångbåtstrafiken kom med i bilden.
Ångbåtstraflken
Fortfarande under 1800-talets början var det städernas borgare som på sina segelfartyg skötte transporter av människor och gods under sommarhalvåret. Skjutstvånget till lands låg visserligen på bonde- befolkningen men uppfattades mer som en skattepålaga än en fri inkomstkälla.
Kraven på ökad handelsfrihet gav efter hand resultat. Avregleringar under mitten av 1800-talet banade väg för den första ångbåtstrafiken till Norrland. Efter en trög start insåg man ångbåtstrafikens fördelat När byggtekniken hade förbättrats och propellerdriften sedan infördes konkurrerade ångfartygen successivt ut segelskutorna.
Trots den kraftiga utbyggnaden av järnvägsnätet under slutet av seklet bibehöll ångbåtstrafiken sin dominans längs Norrlandskusten.
Bland de ångbåtar som trafikerade Gumboda hamn kan nämnas Njord,Thule, Elias Sehlstedt, Skandia, Odin,Westernorrland och Ångermanland.
Samfärdsel och vägar
1 början av 1900-talet motoriserades segelskeppen och fick en kortvarig renässans. När busstrafiken växte fram på 1920- och 30- talen var ångbåtarnas glansperiod snart till ända.
Varvet
Under mitten av 1800-talet fanns under några decennier ett skeppsvarv vid östra delen av Gumboda järden Vid varvet byggdes fem kända båtar, bl a två skornetter, Neptun och Ida, samt barken Cecilia. Då segelfartygens epok började ta slut och ångbåtarna tog över mer och mer av frakterna, fanns inte marknad för varvets båtar. När bröderna Palm i Ånäset gick i konkurs 1866 såldes skeppsvarvet. Verksamheten upphörde efter en kort tid.
Gumbodahamn under senare tid
Under 1800-talet och ända långt in på 1900-talet flottades timmer på Flarkån och Kålabodaån. På 1950-talet övertog lastbilarna transporten.
Timret buntades vid kajen i Gumbodahamn och bogserades till massafabriker, bl a till MoDo. Otaliga är de timmerramar som hämtats av bogserare vid Gumbodahamn, innan denna verksamhet upphörde i mitten av 1970-talet.
1 övrigt utskeppades framförallt sågverksvaror med mindre skutor. Dessa förde bl a med sig cement, fodervaror och gödning.
1 Klövviken finns gamla fiskebodar, som vittnar om det livliga fiske som förekommit i fjärden. De sista yrkesfiskarna var bröderna Bäck- man, som slutade på 1970-talet.
Den skyddade Gumbodatjärden är idag ett uppskattat rekreationsområde för ägare av sommarstugor och mindre båtar. Hamnen är numera småbåtshamn och sköts av Gumboda Båtklubb.
|
|
Senast uppdaterad ( 2006-02-10 )
|
